Igår var jag ut till Ztarlet för sedvanligt onsdagsumgänge. Själva ridturen regnade dock bort. När jag närmade mig hagen i ösregnet sprang hon emot mig, och hela vägen till stallet ville hon gå snabbt, snabbare, snabbast. Hon var dyngblöt genom täcket och stod i boxen och skakade när hon kom in. Jag tyckte hon visat mer än tydligt hur hon kände för väderleken, så jag brydde mig inte om att ta ut henne igen och därför blev det ingen ridning. Jag har annars inga problem med regn, jag tycker tom att det kan vara rätt mysigt att rida när det regnar. Men just igår kändes det inte rätt mot Z.

Ingen kommentar

Jag tror att jag har bestämt hur jag skall göra med studierna till hösten. Jag hoppar på det program som jag hade tänkt från början, innan jag spårade ur och började tänka att C-kursen kanske hade varit kul. Men så kör jag C-kursen på halvfart parallellt, helt förutsättningslöst. Känner jag att det blir för mycket så hoppar jag av den.

Om det funkar att läsa kurser parallellt med programmet så kommer jag kunna ha en kandidat i beteendevetenskap samtidigt som programmet är slut. Och om jag då har lust jag jag läsa en C-kurs till så har jag två kandidater. Och funkar det inte så koncentrerar jag mig på programmet.

Det blir nog bra. Tror jag. Kanske.
(Nej, jag är inte så osäker nej. *biter på naglarna*)

1 kommentar

Vi har en bil som är sådär lite mittemellan. Den är inte på något sätt ny, men den är inte jättegammal heller. Dock är den tillräckligt gammal för att åsamka oss problem emellanåt. Som nu. Nu när dörren på passagerarsidan gått i baklås. Vilket betyder att om vi ska iväg hela familjen får en klättra in från förarsidan. Och på förarsidan har fönsterrutan lossnat och trillat ner i dörren och hålls uppe på plats av två träkilar. Vilket gör att varje gång en ska in eller ut ur garaget måste en öppna dörren för att kunna hålla upp dosan. Inte jättesmidigt. Som grädde på moset slutar reg-numret på 1 och om två veckor är det april. Hoppas bilgubben hinner få tag på reservdelar tills dess så vi slipper körförbud. Han måste tydligen såga sig in i dörren på passagerarsidan för att fixa problemet. SUCK.

Ingen kommentar

Nu för tiden är alla inlägg skrivna från mobilen pga en bugg som gör att jag inte kan gå in via datorn. Så om saker ser konstiga ut eller om ni tycker att jag plötsligt stavar väldigt dåligt så vet ni varför.

Ingen kommentar

Men kom till mig då. Så sa han alltid. Och hur många gånger jag har packat ner min ångest i den där osynliga ryggsäcken och traskat bort till honom för att slänga den i ett mörkt skrymsle i hans lägenhet vet jag inte. Jag har tappat räkningen. Men kom till mig då. Kaoset, alla böcker i soffan som en måste flytta på innan en kan vräka sig ner, den tyska fotbollen på tv. Alla timmar vi spenderat i samma rum, med näsorna nedkörda i varsin bok. Jag med näsan i datorn och han med blicken fäst på den där bollen. Jag zappandes på tvn, han med läsplattan. Inget behöver sägas, vi vet ändå. Visste.

1 kommentar

All tid jag spenderade i den där röda taxin. Innan läkarbesök, efter läkarbesök, mellan läkarbesök. Timmarna av högkvalitativa terapitimmar i det där framsätet där kärleken och omtanken aldrig tog slut. Hade jag varit religiös hade jag sagt att Gud tar och Gud ger. Hade jag varit religiös hade jag förstÃ¥tt varför de delade taxi just dÃ¥. Men jag är inte religiös. Däremot är jag otroligt lyckligt lottad. Vänskapen som föddes och växte i den där taxin sammanflätad med vänskapen som redan fanns där stark som en björn. Den vänskapen. Men idag var jag ändÃ¥ tvungen att svara ”nej, inte direkt” pÃ¥ doktorns frÃ¥ga om jag har nÃ¥gon att prata med.

2 kommentarer

Nästan varje morgon hamnar jag på spårvagnen som går förbi hans hus. Och nästan varje morgon får jag fjärilar i magen när vi närmar oss hållplatsen, fast jag vet att det inte är hans tid på morgonen att åka spårvagn.

1 kommentar

Han var sur. Eller kanske snarare trött på situationen. På mig. På mitt sätt att vara. Jag märkte det direkt och med en gång jag satte mig visste jag att vi skulle skiljas åt och sedan inte prata med varandra på ett tag. Så som vi alltid gör när det blir för mycket. För det blir det alltid. Förr eller senare. Maniskheten i topparna på våra diagnoser matchar sällan. Men våra vägar är som åttor, de korsas alltid igen. Vi andas en stund, sen slår vi åter följe. Den här gången är det annorlunda. Nu har det gått från sommar till höst och imorse var det kallt som den första vinterdagen. Livet går obönhörligt vidare men varje steg känns halvt. Jag försöker fylla hålet med nya vänner, både tvåbenta och fyrbenta. Med öl, choklad, böcker, instagram, kaffe och pyssel. Men känslan när han bara reste sig upp och gick den där sensommareftermiddagen, utan ett ord. Och känslan jag haft i bröstet sedan dess. Det vore allt för naivt att tänka att den skulle låta sig lindras så lätt.

(Efter Jennys kommentar inser jag att jag måste tillägga att detta inte handlar om J.)

4 kommentarer

..att få titta på Pokémon i mammas och pappas säng en ledig torsdagsmorgon.

Ingen kommentar

Far firades på sin dag en vecka för tidigt eftersom familjen inte kommer vara samlad på fars dag. Vi var hos goda vänner på middag. Jag gjorde cheesecake till oss vuxna och mumsmums-spöken till ongarna. Mycket uppskattat! Jag och A hade en egendag på stan. Tittade i affärer och picknickade McDonalds. Sen gav jag mig ut på en 3km-runda med mitt nyinköpta underställ på kroppen. Heaven!

4 kommentarer