Jag går inte ner i vikt längre. Jag minskar inte i omkrets heller. Ändå har mina smaljeans, som jag från början aldrig ens trodde jag skulle komma i, den senaste tiden känts rymliga. Väldigt rymliga. Kan någon förklara den ekvationen för mig?
Sedan jag gjorde min Gastric ByPass-operation har jag regelbundet mätt delar av min kropp.
I mars 2010 såg det ut såhär:
överarm 45cm
hals 42cm
bröst 126cm
under bröst 112cm
midja 111cm
mage 126cm
lår 85cm
Imorse såg samma tabell ut såhär:
överarm 30cm -15cm
hals 32cm -10cm
bröst 94cm -32cm
under bröst 82cm -30cm
midja 72cm -39cm
mage 88cm -35cm
lår 59cm -26cm
Då hade jag ett mått på över en meter på fyra ställen av kroppen. Nu mäter jag inte en meter på något ställe. Sammanlagt har min kroppshydda minskat 187cm, nästan två meter!
Idag är dagen då jag nådde mitt slutgiltiga mål och hamnade under 80 kilo på vågen. Visserligen efter ett dygns magsjuka, men ändå!
Det tog två år och nio dagar. Men däremellan har jag å andra sidan också hunnit med en graviditet.
Från 131 kilo den 17/5-10 till 79,8 kilo den 26/5-12. Från BMI 43,8 till BMI 26,7. Från sjukligt fet till överviktig.
Ni kanske tycker att det är märkligt att sätta ett mål som ändå innebär övervikt? Men faktum är att jag nog aldrig varit normalviktig. Jag har alltid varit mullig. Ända sedan barnsben. Jag tror inte att min kropp är gjord för och skulle må bra av att vara smal. Och det är det man måste utgå ifrån. Vem man egentligen är.
Det är exakt fem kilo kvar till BMI 25 och normalvikt. Men jag känner inget behov av att nå dit. På ett sätt är jag dock redan där. För skulle jag bli beviljad att operera bort all min lösa hud, då skulle definitivt fem kilo (eller mer) försvinna.
Igår köpte jag nya jeans. Smaljeans. Jag trodde expediten skämtade när han föreslog att jag skulle prova ett par 32″ när det inte fanns några i storlek 34″ eller 36″ i den tvätten jag ville ha. Är du inte klok, skulle jag kunna ha de här minibrallorna?! HAHA! tänkte jag men tog ändå byxorna med mig till provhytten.
Jag har storlek 33″ nu och eftersom Cheap Monday är så ruskigt tighta tänkte jag att jag nog fick räkna med att gå upp en storlek eller två. Jag tittade på de där 32″ som expediten gav mig och det kändes som ett skämt. De var så himla små! Verkligen jättesmå. Därför kunde jag fan inte tro att det var sant när de satt som gjutna. Började nästan gråta faktiskt. Här står jag i ett par Cheap Monday i storlek 32″ liksom.
Eftersom jag blev hög på lyckoruset av att inte bara komma i ett par Cheap Monday* utan ett par Cheap Monday i storlek 32″** var jag tvungen att köpa två par. Och fast jag har det ena paret på mig nu vill jag fortfarande garva och tänka Haha, AS IF när jag tittar på det andra paret. De där kommer jag aldrig komma i! Fast jag som sagt redan är i ett par. Är det inte märkligt? Jag kan verkligen inte fatta att jag är så liten som jag faktiskt är. I mina ögon är jag fortfarande tjock. Kanske inte lika tjock som förr, men jag är definitivt inte 32″ skinny pants. Jag tror det är rätt vanligt att man känner såhär efter en så snabb viktminskning. Att hjärnan liksom inte riktigt hänger med.
*Cheap Monday har liksom varit en symbol för mig. Något som bara smala (correction: normalviktiga) människor kan ha. Innan operationen tänkte jag att när jag kunde komma i ett par Cheap Monday, då skulle vara nöjd. Och det är jag! Det kanske låter konstigt, men innan operationen hade jag aldrig ens varit inne på Vero Moda, Gina Tricot, Sisters o.s.v. Eller Weekday för all del. Det var liksom ingen idé. Och nu, nu kan jag bära stuprör som är tre storlekar mindre än största storleken.
**Men förlåt för tjat då!
3 december, 2011 
14:28 
Att ha barn, Borderline, Gastric ByPass, Internet, appar, listor och utmaningar, Livet, Nu gifter vi oss Jag hade funderat på om jag kanske skulle ha en adventskalender här på bloggen, men fick inte inte riktigt tummen ur. Men så hittade jag den här. Perfekt!
3. Berätta om din bästa vän.
Min bästa vän heter Christoffer. När jag gifte mig höll han ett jättefint tal om att han såg mig som sin syster. Jag grät.
A, jag och Christoffer kvällen innan bröllopet.
Christoffer har lockigt hår och gillar nästan all musik. Han är utbildad journalist och har lämnat mig och Göteborg till förmån för Stockholm. Han är gudfar till A och har nog bara missat ett enda luciafirande på dagis. Han sätter alltid andra i första rummet och skrattar gärna bort sina egna problem och svårigheter äsch, det är väl inget.
På något dagisjippo.
Han är världens bästa. Vi har känt varandra sedan vi gick på gymnasiet. Kan det ha varit -98 tro? Då var han syntare. Det är han nog fortfarande i själ och hjärta, men han klär sig tack och lov inte i lackbrallor och skinnrock längre. Däremot är han fortfarande lika rolig. Vill man kolla in honom på Twitter så gör man det här. Sjukt rolig som sagt.
2. Berätta om staden som du bor i.
Göteborg i nattskrud.
Det regnar väldigt mycket i min stad. Som nu. Och det öser inte bara ner, det regnar sidledes också. Ett paraply hjälper föga, det är större risk att det vänder sig ut och in än att det skyddar mot regnet. Det blåser nämligen rätt mycket i min stad också. Men bortsett från regn, blåst och slask så älskar jag min stad. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka Fan vad jag gillar att bo här! Fan vad vackert det är. Så lyckligt lottad jag är. Kanske låter klyschigt, men det är sant. Speciellt ofta tänker jag så när jag åker båten över älven. Båten som är en del av kollektivtrafiken.
1. Berätta om dig själv.
När jag föddes hade jag svart hår. Men det trillade va och fram kom en blond kalufs som senare blev rödaktig. Idag är håret råttfärgat under alla hårfärgningsmedel. Jag skulle vilja skriva att jag hade en trygg och varm uppväxt, men det skulle vara ljug. Så vi hoppar till vuxen ålder.
Efter avklarat litet Göteborgsvarv. Jag var väl en såsidär 10 år gammal.
Idag är jag en relativt väl fungerande människa. Jag är gift och har två barn. Jag hade ett fast jobb tills jag blev uppsagt under graviditeten. Jag gillar spårvagnar, tulpaner, ord & bild, saker från 50- och 60-talen och På spåret. För att bara nämna några grejer. Jag samlar på rätt många olika saker. T.ex. skor, porslin från nämnda årtionden och (mini)spårvagnar.
Idag ser jag ut lite mer såhär.
Jag är diagnostiserad Borderline och i maj 2010 gjorde jag en Gastric ByPass-operation. De här två sakerna skriver jag rätt mycket om i bloggen. För tillfället är jag föräldraledig, å så pluggar jag samhällskunskap på Komvux. Till våren skall jag läsa engelska. När hösten kommer hoppas jag ha klarat högskoleprovet med bravur så att jag kommer in på en bra utbildning. Tyvärr finns inte utbildningarna jag vill läsa i Göteborg. De finns i Karlstad och Umeå. Så jag måste komma på något annat. Jag är inte så bra på att ändra kurs. Det har med min Borderline att göra. Något jag däremot är sjukt bra på är att organisera och delegera.
Här sitter jag med en kopp te och en Alladin-pralin. Eller jag erkänner, jag har faktiskt ätit tre! Men nu får det inte plats några fler. Hade det däremot varit för två år sedan, då hade jag nog tryckt i mig hela översta lagret och de godaste från det undre laget också. Utan problem. Jag är så nöjd med hur det är nu. Att det liksom inte går. Utanför fönstret smattrar regnet med full kraft och stereon spelar julmusik.
Under bakduken ligger en lussebulle-deg och jäser. Jag köpte för ett tag sedan en färdig kakmix saffranskaka och den var så himla god (visst var den Caroline?) så jag tänkte jag skulle testa paketet med lussebulle-mix också. För även om jag gillar att baka cup cakes så kan ingen beskylla mig för att vara en bullmorsa. Fy vad tråkigt och jobbigt jag tycker det är med degar. Hur som helst blev jag faktiskt positivt överraskad när jag läste innehållsförteckningen. Inga tillsatser alls. Om inte askorbinsyra räknas som tillsats förstås. Annars bara vetemjöl, socker, fett, skummjölkspulver, salt och saffran. Återstår att se om de smakar lika gott som kakan gjorde.
Jag har inte mått så bra den senaste tiden. En förkylning gjorde att jag kom ur mitt träningsflow och jag har spårat ur totalt med maten. Jag har ätit godis, chips, kaffebröd och annat onyttigt varje dag. Helt utan kontroll. Så för några dagar sedan fick jag nog. Jag måste återta kontrollen över mig själv och mitt liv. Sagt och gjort, men bloggen har (som ni kanske märkt) blivit lidande.
För att klara att ta mig ur dåliga vanor har jag satt upp mål. Varje kväll sätter jag upp ett mål för nästa dag. Dagens mål är t.ex. att jag skall dricka mer vatten och inte äta mer bara för att vi blir bortbjudna på middag.
Jag sätter varje måndag upp ett mål för kommande vecka, med start på måndag. Klurar på vad jag skall ha för mål.
Det långsiktiga målet är att jag under november månad skall gå ner två kilo och motionera minst 800 minuter, gärna 1000,
Jag har startat en matdagboksblogg för att få en översikt över vad och när jag egentligen äter. Började fylla i igår och min tanke är att varje kväll utvärdera dagen som varit och reflektera över varför jag ätit som jag gjort, vad som har gått bra och vad som har gått dåligt.
Känner mig sjukt motiverad och peppad. Heja mig!
Hej!
Den 17e maj 2010 gjorde jag min gastric bypass-operation. Då hade jag väntat i nästan fyra år. Hade det varit idag hade jag aldrig accepterat den långa väntetiden, jag hade krävt min rätt med hjälp av vårdgarantin. Men jag är samtidigt glad att jag fick vänta i fyra år, för jag tror att jag behövde den tiden på mig att mogna. Nu fick jag göra operationen när jag var på en plats i mitt liv där det passade perfekt. Ibland tänker jag att det fanns en mening med det. Då hade jag hunnit gå igenom det stora traumat och läka ihop hjälpligt, jag hade träffat J och livet var liksom stabilt. Hade jag gjort operationen på en annan plats i livet tvivlar jag på att den hade blivit så lyckad.
(Jag stod inte i en kö i fyra år, men det tog fyra år från första läkarkontakten på vårdcentralen tills jag låg på operationsbordet.)
Före och efter, framifrån
Jag uppfattade mig aldrig som TJOCK. Jag såg aldrig den där tjocka tjejen i spegeln som jag ser på bilderna nu i efterhand. Jag kände mig alltid snygg och jag gillade min kropp. Det var inte därför jag gjorde operationen. Och jag tror att det var bra. För om jag hade känt mig lika tjock som jag faktiskt var, då hade jag nog tänkt att Äsch, jag är så jävla tjock det kommer ändå aldrig funka. Lika bra jag skiter i det så slipper jag misslyckas. För det var lite mitt mantra förr. Skiter jag i det slipper jag misslyckas. Ett bra sätt att hålla humöret uppe, men inte särskilt utvecklande.
Och hade jag gjort operationen för att få ”en snygg kropp” hade jag nog inte blivit särskilt nöjd. För kroppen blir inte snygg. Man får hängpattar, hängbuk, sladdriga lår och överarmar värre är gamla rynkiga Agdas. Men man får å andra sidan ett nytt liv.
Före och efter, från sidan
Såhär i efterhand så inser jag vilken sjukt dålig självinsikt jag hade då. Jag tyckte inte att jag var tjock. Och jag tyckte inte att jag var i dålig form. Jag tränade ju emellanåt. Att jag flåsade värre än en hund en varm sommardag när jag gick upp för trappan till min lägenhet brydde jag mig aldrig om. Inte heller att jag hade ont i ryggen och knäna samt kronisk halsbränna. Det berodde såklart inte på min vikt. Knäna hade jag ju alltid haft ont i och ryggen pajade jag ju på jobbet. Eller? Alla dessa fysiska problem är borta idag, så ni får dra era egna slutsatser.
När jag träffade J tog jag spårvagnen vart jag än skulle. Även om jag bara skulle till affären en hållplats bort. Jag gick aldrig längre än nödvändigt. När jag passade vännens hund fick hon på sin höjd en promenad runt kvarteret.
Idag rör jag på mig nästan varje dag. Minst fem dagar i veckan försöker jag hinna med. Och jag går överallt. J som tidigare alltid gick en meter framför mig för att jag gick så långsamt går nu en meter bakom mig eftersom han inte orkar hänga med i mitt tempo. Och hade jag haft en hund att passa idag hade jag varit ute i timmar.
Före och efter, bakifrån
Som ni förstår så är jag otroligt nöjd med min operation. Jag har hittills gått ner 44 kilo. Mitt mål var och är 51 kilo. Från 131 kilo till 80 kilo. Enligt BMI-tabellen borde jag gå ner ytterligare 12 kilo, men jag har inget behov av att vara smal. Jag har aldrig varit smal och kommer nog aldrig att bli det heller. Och för mig känns det meningslöst att sätta upp mål jag inte kan nå. Jag tror det är det människor i allmänhet gör fel. Man sätter ett mål som en norm har givit, utan att se till sig själv. Till sina egna förutsättningar och behov. Man tänker inte Nu skall jag gå ner fem kilo, man tänker Nu skall jag bli size zero, beach 2012 här kommer jag! å så misslyckas man. Det misstaget skall jag inte göra den här gången! Går jag ner mer sen så ser jag det som bonus.
Undrar ni något om operationen? Eller om mitt liv före/efter? Kanske har ni någon helt annan fråga?
Ni frågar, jag svarar!
Hej!
Med byxor på syns den lösa huden knappt.
Mitt midjemått har gått från 111cm till 82cm.
Jag har verkligen tuggat bark den senaste tiden. Varit ute och promenerat minst varannan dag, i regn som sol. Tränat lite hårdare två dagar i veckan, med powerwalk deluxe ena dagen och styrketräning den andra dagen. Och det märks! Jag känner mig verkligen fit och trots att huden hänger kan jag se att min kropp har förändrats. Formats på ett sätt som jag tycker om. Jag har t.ex. alltid haft flaskhals, nu har jag rätt breda axlar. Midjan är om möjligt ännu mer markerad än den var innan och jag är stark. Utan problem gör jag 75 sit ups. Bara en sådan sak. Och min normala promenadtakt har gått från snigelfart till rask. Det är en sjukt häftig känsla det här. Jag som tidigare knappt klarade av att resa mig ur soffan och tog spårvagnen till ICA (två hållplatser) promenerar nu nästan överallt och klarar utan problem att powerwalka en mil. Heja mig!
Det som stör mig i kråksången är återigen all lös hud. Att tyngdlagen liksom tar all hud och låter den falla så att den ligger som ett bälte över höfterna. Som ett fläskigt bälte. Men det är ju såklart ändå bättre än att vara så ohälsosam som jag var tidigare. Men en ta bort överflödig hud-operation från midjan och ner till låren hade inte suttit fel. Och överarmarna då förstås. Det kanske inte syns så mycket på just de här bilderna, men överarmarna är hemska. Jag har nu storlek 42 på överkroppen, men när jag köper skjortor och blusar måste jag ändå ta storlek 44, för att armarna ö.h.t. skall få plats. Not fun!
På bilden med midjemåttet kan man se hur lös all hud är. Det ser ut som att jag har dragit åt måttbandet hårt, men det har jag inte. Det är bara det att huden är så himla mjuk.
DOCK, heja mig!
