Igår köpte jag nya jeans. Smaljeans. Jag trodde expediten skämtade när han föreslog att jag skulle prova ett par 32″ när det inte fanns några i storlek 34″ eller 36″ i den tvätten jag ville ha. Är du inte klok, skulle jag kunna ha de här minibrallorna?! HAHA! tänkte jag men tog ändå byxorna med mig till provhytten.
Jag har storlek 33″ nu och eftersom Cheap Monday är så ruskigt tighta tänkte jag att jag nog fick räkna med att gå upp en storlek eller två. Jag tittade på de där 32″ som expediten gav mig och det kändes som ett skämt. De var så himla små! Verkligen jättesmå. Därför kunde jag fan inte tro att det var sant när de satt som gjutna. Började nästan gråta faktiskt. Här står jag i ett par Cheap Monday i storlek 32″ liksom.
Eftersom jag blev hög på lyckoruset av att inte bara komma i ett par Cheap Monday* utan ett par Cheap Monday i storlek 32″** var jag tvungen att köpa två par. Och fast jag har det ena paret på mig nu vill jag fortfarande garva och tänka Haha, AS IF när jag tittar på det andra paret. De där kommer jag aldrig komma i! Fast jag som sagt redan är i ett par. Är det inte märkligt? Jag kan verkligen inte fatta att jag är så liten som jag faktiskt är. I mina ögon är jag fortfarande tjock. Kanske inte lika tjock som förr, men jag är definitivt inte 32″ skinny pants. Jag tror det är rätt vanligt att man känner såhär efter en så snabb viktminskning. Att hjärnan liksom inte riktigt hänger med.
*Cheap Monday har liksom varit en symbol för mig. Något som bara smala (correction: normalviktiga) människor kan ha. Innan operationen tänkte jag att när jag kunde komma i ett par Cheap Monday, då skulle vara nöjd. Och det är jag! Det kanske låter konstigt, men innan operationen hade jag aldrig ens varit inne på Vero Moda, Gina Tricot, Sisters o.s.v. Eller Weekday för all del. Det var liksom ingen idé. Och nu, nu kan jag bära stuprör som är tre storlekar mindre än största storleken.
**Men förlåt för tjat då!
30 juni, 2012 
19:27 
