Känns overkligt att han varit så liten, och tom legat i magen.

Ingen kommentar

Jag och H tog en morgonpromenad och jag passade på att dricka kaffe och läsa i solen medan han sov.

<3

Vi lekte på lekplatsen i flera timmar.

Storebror blåste en miljon såpbubblor.

Bara ben och eftermiddagsfika på balkongen.

Vi gick till S och gungade.

Syrenerna har slagit ut och det doftar ljuvligt!

1 kommentar

Bagageluckeloppis i kvarteret.

H och Iris lekte i sandlådan.

Mammorna drack kaffe.

Gullungar!

Vi gick och tittade på grisarna. Succé!

Gris äter vitkål.

Innergårdsfika hos fina J. H sov, mammorna skvallrade.

Sen åt han lite sand.

Roligt med dörrnycklar hemma hos J.

Loppisfynd!

Fick fina blommor av A <3

1 kommentar

Hs beräknade födelsedatum låg lite för nära ett datum som ger mig kalla kårar. Därför fick jag i samråd med överläkaren på Specialistmödravården ett sista datum för förlossning. Hade H inte kommit av sig själv på detta datum skulle jag bli igångsatt. Det kändes tryggt och jag kunde slappna av. Ett tag i.a.f. För sen slog det mig en dag att shit, en vaginal förlossning betyder en vaginal förlossning. Så tillsammans med samma läkare bestämdes det att ett planerat snitt skulle göras. Jag var livrädd för snittet, men kände mig ändå lugn. Jag kunde koppla bort ångesten och koncentrera mig på att stå ut med slutskedet av min mycket jobbiga graviditet.

När det två och en halv vecka före det bestämda snittdatumet visade sig att mitt barn inte mådde jättebra i magen fick jag två alternativ. En ny snittid inom några dagar eller en igångsättning samma dag. Jag valde (tillsammans med min man) att bli igångsatt. Trots att jag veckor tidigare fått ett beviljat snitt p.g.a. mina känslor inför en vaginal förlossning.

Hade det inte varit för det beviljade snittet tror jag inte att jag hade vÃ¥gat föda vaginalt. Det lÃ¥ter kanske motsägelsefullt, men faktum är att jag tror att det allra viktigaste i den utsatta situation som en förlossning är för alla kvinnor är att man känner sig trygg. Och vetskapen att jag själv valde att föda mitt barn ”den naturliga vägen” gav mig styrka och gjorde mig trygg. För det var mitt val. Det var inget jag tvingades göra emot min vilja.

Därför blir jag illa berörd när jag via Susannas väldigt tänkvärda inlägg om förlossningar läser att Västerbottens landsting beslutat att begränsa antalet kejsarsnitt av humanitära skäl.

Min förlossning gick jättebra. Jag kunde fokusera och jag kände mig trygg. Vi hade tillsammans med barnmorskan satt upp ett antal regler som fick det att kännas som att det verkligen var jag som styrde. Känslan av att vara lyssnad på gav mig styrkan att klara något som jag inte trodde att jag skulle klara. Och huruvida det skedde med eller utan smärtlindring är helt orelevant tycker jag. Varför lägger vi så mycket prestige i förlossningar?

Hade jag inte blivit beviljad först ett sista förlossningsdatum och senare ett planerat snitt är jag tveksam till att min förlossning hade förlöpt så smidigt som den gjorde. Då hade jag, liksom när jag väntade mitt första barn, gått och haft ångest varje vaken sekund av varje dag sista veckorna innan beräknat förlossningsdatum. Antagligen hade jag drömt mardrömmar också. Jag hade kommit in till min förlossning knäckt av mina egna tankar, som en redan slagen hjälte. Jag hade inte känt mig trygg och jag hade antagligen inte alls känt att kontrollen över min förlossning hade legat hos mig.

Trygga kvinnor skapar trygga förlossningar. Och det borde vara en självklarhet att varje kvinna själv får välja hur hon vill föda sitt barn. Med eller utan smärtlindring. Vaginalt eller inte.

7 kommentarer

Berätta om vem du var för ett år sedan.

Jag vaknar vid 7-7.30 av att A kommer in och lägger sig hos mig en stund. Då går J upp och gör gröt, som han och A äter i köket medan jag ligger i sängen och äter. När de sedan gått till skolan/jobbet somnar jag om och sover till 11 cirkus. Då tar jag min hink och mitt täcke och flyttar ut i soffan. Sedan ligger jag där och sover/kollar på tv/spyr om vartannat tills klockan är 17. Då kommer J och A hem.

När det är dags för A att sova borstar J hans tänder och gör honom i ordning. När han sedan väl ligger masar jag mig upp och stapplar in i hans rum för att stoppa om honom och pussa honom godnatt. Sedan lägger jag mig på soffan igen. Kvällen avslutas med CSI och Big Bang Theory på femman.

För ett år sedan var det här mitt liv. Jag var gravid och så otroligt sjuk. Diagnostiserad Hyperemesis gravidarum och faktum är att under mer än halva graviditeten tänkte jag på abort varje dag. Jag medicinerades med Zofran i hög dos och vi visste inte riktigt hur/om det skulle påverka barnet.

Stycket ovan skrev jag i vecka 19, och då hade det börjat lätta. Tidigare hade jag inte ens klarat av att äta själv, J fick mata mig där jag låg i sängen. Jag hade två hinkar som jag kräktes omlott i. Flera gånger fick jag vårdas på sjukhus. I vecka 26 lättade illamåendet såpass att jag kunde börja återgå till ett någorlunda vanligt liv, men jag kräktes nästan varje dag fram till H föddes. Sammanlagt gick jag ner nio kilo. Först 13, men sen gick jag tack och lov upp fyra kilo på slutet.

Effekterna av hyperemesis kan vara långvariga. Det kan göra att man inte ens kan tänka sig att skaffa ett barn till under en lång tid. säger Babycenter. Och precis så är det. Jag vill väldigt väldigt gärna ha en onge till, men det kommer nog inte bli någon. För hur sjutton skall vi lösa det praktiskt?

Nä, den jag var för ett år sedan vill jag aldrig någonsin vara igen.

8 kommentarer

Några timmar senare hälsade vi lille H välkommen till världen!

Här sitter jag och kollar igenom gamla bilder och känner mig nostalgisk. Jag saknar min mage. Så vacker jag kände mig som gravid! Det är nog ett rätt vanligt fenomen va?

2 kommentarer

En morgonpromenad runt Slottskogen i nya shapingskorna. Luften är krispig, löven gula och de nya skorna känns bra.

3 kommentarer

Jag är helt övertygad om att en stor del i min förlossningsdepression berodde på att jag till slut bara förknippade Apis med ångest och måste tack vare amningen. Jag ville inte ha henne nära till slut, ville inte ta henne när hon vaknade, jag ville inte amma, VILLE INTE.. Ändå fortsatte alla tjata, för ammas skulle det göras, till vilket pris som helst. Det var ju det bästa för barnet, o vem vill inte ge sitt barn det bästa?

Såhär skriver Kakan om amning. Och jag nickar igenkännande. Jag har upplevt samma sak. Med skillnaden att jag har gjort det två gånger. För till skillnad från Kakan så testade jag igen nu när lille H föddes. Men det funkade inte den här gången heller. Den här gången hade jag dock styrka och insikt nog att sätta stopp innan det på allvar började hota min anknytning till H. Med A tog det många år innan jag till fullo kunde ta honom till mig igen.

Jag tycker att Kakan gör helt rätt, och det är en så jävla viktig fråga att lyfta. Om jag skulle få fler barn kommer jag göra som henne. Säga nej med en gång. Och jag kommer göra det rakryggad! Fattar inte att man skall behöva försvara alla beslut i sitt mammaskap som avviker från normen. Vare sig det handlar om att man inte vill amma, att man vill jobba från dag ett, att man vill klä sin pojke i rosa eller vad fan som helst egentligen. År 2011.

8 kommentarer

Den där bilden till vänster känns ju rätt avlägsen i dagar som dessa.

1 kommentar

Har läst den här på rätt många bloggar senaste tiden. Och eftersom min hjärna typ har smält bort under helgen så är detta ungefär vad jag orkar med.

När fick ni reda på att du var gravid?
Den 19e september visade testet ett svagt svagt plus. Jag visste instinktivt att jag var gravid och behövde ingen utebliven mens för att gå å köpa gravtest.

Var det planerat?
Nej. Snarare mycket oplanerat. Och olägligt. Det hade bara gått fyra månader sedan jag gjorde min gastric bypass-operation och vi hade tänkt vänta i minst ett år innan vi startade bebisverkstad. Tji fick vi!

MÃ¥dde du illa under graviditeten?
Må illa är bara förnamnet. Kunde inte kliva ur sängen förrän jag passerat vecka 21. Låg i sängen med två (!) hinkar bredvid mig dygnet runt och åt tabletter som i vanliga fall används vid illamående i samband med cellgifter. Hej å hå.

Hade du mycket foglossning?
Den kom och gick. Den var snällare den här gången än när jag väntade A.

Hade du någon hormonrand?
Icke!

Fick du bristningar?
Inte så mycket. Däremot blev de bleknade från förra graviditeten lite röda igen.

Vad trodde du att det skulle bli för kön?
Jag var helt säker på att det var en kille redan från dag ett och sa han och lillebror när jag pratade om bebisen i magen.

Vad ville du att det skulle bli för kön?
En kille! Jag visste ju liksom sedan innan hur man gör med en snopp. Hur sjutton gör man rent en snippa liksom? En pung har ju som inget hål som det kan åka in skit (bokstavligt talat) i. Och ja, såklart hade en liten tös varit lika välkommen och älskad.

Hade du några speciella cravings?
Jag åt sjukt mycket bananer ett tag. Och te med honung i. Kanske typ 10-15 koppar om dagen. Sushi också, typ varje dag i några veckor.

Vad gillade du för mat?
Tror inte jag åt något särskilt. Fiskgratäng var det som funkade bäst när jag mådde illa.

Någon maträtt du avskydde?
Köpeköttbullar har blivit bannade i vårt hem sedan graviditeten. Spydde av lukten och den känslan sitter liksom i fortfarande.

Hade du halsbränna?
Ingen alls! Har inte känt av någon som helst halsbränna sedan operationen. Innan drack jag flera glas Samarin varje dag.

Behövde du kissa ofta?
Ja! Var kommer allt kiss ifrån liksom?!

Hur mycket gick du upp?
Jag gick ner. Mådde illa och hade ju precis reducerat magsäcken. Men de sista veckorna gick jag faktiskt upp några kilon även om jag fortfarande låg på minus mot inskrivningsvikt

Är du nöjd med din graviditet?
Det kan jag inte påstå. De jobbigaste sju månaderna i mitt liv (bortsett från Det stora traumat). Ville typ dö flera gånger.

Var du rädd för förlossningen?
Nej. När jag väntade A var jag livrädd och gick på samtal och extra allt. Den här gången var jag mest bara förväntansfull!

1 kommentar