Jag för en del diskussioner med försäkringsbolaget kring ersättningen för As ärr just nu. Vi är inte överens om vad som är en skälig summa. Jag har redan överklagat en gång och fick då igenom en ökning på 50%. Jag anser dock fortfarande beloppet vara för lågt och håller nu på att överklaga till personförsäkringsnämnden. Eller med hjälp av personförsäkringsnämnden snarare.

Men vad som är än märkligare än den alldeles för låga ersättningen för ärret är att de inte ersätter för sveda och värk. Är det för att det är en barnförsäkring och de anser att det varken kan svida eller värka hos barn? Jag förstår inte. A kommer bära med sig minnen från denna traumatiska upplevelse som han förhoppningsvis snart skall få hjälp med att bearbeta, antagligen hela livet. Men trots att jag betalar x antal tusen kronor till försäkringsbolaget varje år får han ingen hjälp av dem med detta. Hur kan det vara så?

1 kommentar

I en kommentar hos Linn skrev jag ungefär samma sak som i mitt blogginlägg här igår. Att jag när jag börjar 14.00 ändå måste lämna på morgonen pga förskolans regler och att den aspekten inte får glömmas bort i debatten. En Alexandra bemödade sig med att svara mig som följer:

”Nu undrar jag lite varför du inte byter jobb istället sÃ¥ ni fÃ¥r mer tid tillsammans? Sen dÃ¥ barnen gÃ¥r i skola och är större är det kanske lättare.?”

Jag blev alldeles matt när jag läste det. Ibland kan jag inte låta bli att undra vilket typ av människosyn och syn på samhället folk har. Det här var en sådan gång. Jag menar, hur naiv får man lov att vara? Det var väl inte direkt någon otrevlig kommentar, jag tror inte att hon menade något illa egentligen, men i vilken verklighet lever man när man tror att det bara är att byta jobb hur som helst? Alla människor kan heller inte jobba 9-17, då skulle hela samhället rämna. Vem skulle då ta hand om Alexandra när hon trillar och bryter benet 22.30 på väg ner för trappan till sovrummet i källaren? Och vem ska ploga gatan utanför hennes hus så att hon kommer iväg till sitt 9-17 jobb när det fallit en massa snö under natten? Och vill hon inte läsa tidningen till frukosten på morgonen kanske? Vem ska isf dela ut den? Och när hon kommer hem från en trevlig kväll på stan och inser att någon brutit sig in i hennes hem, vem ska hon då ringa? Många och här, och de skulle kunna vara fler. För som sagt, samhället skulle rämna utan oss som är på jobbet istället för att vara med våra barn när Alexandra sitter hemma och äter middag och senare går och lägger sig.

Men medan Alexandra stressar iväg med sina barn på morgonen, för att hinna till det där 9-17 jobbet, kan jag och mina barn ta det piano. Vi kan sova tills vi vaknar och äta frukost i lugn och ro. Dessutom kan vi vara hemma och mysa helt och hållet vissa dagar, eftersom jag ibland är ledig på vardagar.

Nu är det ju så att jag studerar och bara jobbar enstaka dagar emellanåt. Men det framgick inte att det är mina föreläsningar som ibland börjar 14.00, inte mina arbetspass. Det framgick inte heller att jag är 31 år going on 32 år och nu tar tag i att göra något med mitt liv. Bättre sent än aldrig? Att jag pga att jag studerar dessutom är med mina barn mer än jag hade kunnat vara om jag jobbat 9-17, det framgick inte heller. Men Alexandra var snabb att ha åsikter ändå. Och är det inte här det blir galet? När vi ska döma och ha åsikter till höger och vänster utan att egentligen veta ett smack och personen eller situationen vi bedömer och tycker en massa om?

3 kommentarer

Via Hannas blogg trillade jag över en förskoledebatt sprungen ur ett inlägg av Anitha Schulman. Kärnan i debatten är huruvida det är okej att ha sina barn på förskolan medan man själv uträttar ärenden, fikar eller tränar t.ex. Dvs gör saker som inte är att aktivt arbeta.

Själv har jag aldrig dåligt samvete för att jag t.ex. är i stallet när H är på föris. På hans förskola får jag som förälder nämligen inte lämna mitt barn senare än 9.00. Att jag vissa dagar har föreläsning som börjar 14.00 tas det ingen hänsyn till. Nu har jag lyckats stånga mig till att få lämna 10.00, men märkte rätt snart att det inte fungerade så bra. Då började H bli trött och pga det tog lämningarna lång tid och han var jätteledsen varje dag. Så nu lämnar jag 9.00, ibland 9.30, mina dagar och sedan åker jag ofta till stallet. Något ska jag ju göra med tiden som jag helst hade spenderat med min son, men istället måste slå ihjäl. Och om jag då passar på att rida när han är på föris, då kan jag vara hemma med honom på kvällen istället.
Ibland Ã¥ker jag faktiskt till stallet pÃ¥ eftermiddagen av samma anledning. Jag bedömer dÃ¥ att han vinner pÃ¥ att jag kör föreläsning-stall-familjehäng-plugg istället för föreläsning-plugg-stall eftersom familjetiden helt försvinner om jag gör sakerna i den sistnämnda ordningen. De dagarna kommer jag nämligen hem efter att han gÃ¥tt och lagt sig. Visst kan man väl se det som att jag ”utnyttjar” systemet, men jag ser det snarare som att jag tar tillbaka den tid med min onge som förskolan ”stjäl” av mig vissa förmiddagar.

Hur gör ni? Tränar ni när barnen är på
föris?

Här och här kan ni läsa fler inlägg i debatten.

3 kommentarer

Eftersom jag studerar och har rätt mycket självstudier har jag mitt barn pÃ¥ förskolan även när jag inte har föreläsningar. Att jag studerar pÃ¥ det här sättet ger mig ocksÃ¥ friheten att välja när jag vill att mitt barn skall vara pÃ¥ nämnda förskola. Som jag ser det har jag tvÃ¥ val. Att han är hemma när jag pluggar är inte ett alternativ, för let’s face it, man fÃ¥r inte särskilt mycket studiero med en snart tvååring som röjer runt omkring en. Alternativen är dÃ¥ som jag ser det:

1. Jag lämnar tidigt på morgonen och hämtar sedan tidigt. Detta verkar vara det som de flesta gör. På vår förskola faktiskt så gott som alla. Då skall vi gå upp tidigt, stressa i oss frukost alternativt att H går till förskolan på tom mage och äter där. Det skall krigas om overallpåklädning när vi båda är trötta och på dåligt humör. Sedan skall H vara på förskolan när det är som mest barn där och pedagogerna har som mest att göra och eventuellt också äta frukost med i runda slängar tio andra trötta och hungriga ungar. Själv skall jag orka motivera mig själv till att studera när jag helst bara vill sova och ögonlocken känns tunga som bly. Fram på eftermiddagen skall jag då sedan stressa till förskolan för att hämta H när jag just fått lite flyt i plugget p.g.a. somnade antagligen om där på förmiddagen. Då är vi båda hungriga inför middagen, H är eftermiddagstrött och jag är antagligen stressad inför ridning eller annat som jag inte hunnit med på eftermiddagen. Storebror har också kommit hem och är hungrig och på dåligt eftermiddagshumör och tjurar antagligen på sitt rum för att han inte får sitta vid datorn när H är uppe p.g.a. han blir himla sotis.

2. Jag lämnar senare pÃ¥ morgonen och hämtar sedan senare pÃ¥ eftermiddagen. Det här verkar vara helt crazy enligt de flesta. Hur mÃ¥nga gÃ¥nger har jag inte fÃ¥tt kommentarer i stil med Oj, hämtar ni sÃ¥ sent?? Själv kan jag inte se det negativa i detta. H kan sova ut pÃ¥ morgonen och gÃ¥ upp när han vaknar. Själv mÃ¥ste jag ju gÃ¥ upp och fÃ¥ iväg A till skolan, men sen kan jag gÃ¥ och lägga mig igen. Vi kan skrota runt i pyjamas, äta frukost i lugn och ro, läsa sagor, bygga lego och titta pÃ¥ Bolibompa tillsammans innan vi ens funderar pÃ¥ att klä pÃ¥ oss. Vi kan i god tid klä pÃ¥ oss ytterkläder och istället för att halvspringa till föris med H i vagnen kan vi nu promenera och utforska pÃ¥ vägen dit. H kommer antingen lagom till samlingen eller till uteleken. Själv är jag pigg och utvilad och kan ta mig an plugget med en gÃ¥ng och vara betydligt mer effektiv. Jag kan ocksÃ¥ planera in ridning när det fortfarande är ljust och sedan plugga igen när barnen har lagt sig. Och H, han fÃ¥r pÃ¥ eftermiddagen vara ensam eller tillsammans med ett fÃ¥tal andra barn pÃ¥ förskolan och fÃ¥r dÃ¥ pedagogernas fulla uppmärksamhet. När en hämtar sent pÃ¥ eftermiddagen sitter de ofta och lägger pussel eller ritar, tvÃ¥ pedagoger och H ensam eller tillsammans med max tvÃ¥ andra barn. Att bli sedd av och fÃ¥ ha pedagogerna ”för sig själv” pÃ¥ det sättet är som jag ser det ett privilegium mitt barn har. Och storebror i sin tur fÃ¥r ensamtid hemma dÃ¥ han kan göra sina läxor i lugn och ro och sedan sitta en stund vid datorn, utan en sur lillebror som drar i honom och vill vara med.

Det är såklart upp till var och en att göra som de vill med sina barn. Alla är vi olika och olika sätt fungerar olika bra. Men jag har så svårt att förstå detta med att stressa halvt ihjäl sig för att normen av någon anledning är att det är bättre på det ena sättet. Att det på en förskola med fyra avdelningar om cirkus 14 barn på varje avdelning bara är ungefär fem barn kvar när en hämtar 16.30, och ett eller max två barn kvar när en hämtar 17.30, det tycker jag är märkligt. De flesta barnen går enligt pedagogerna hem redan 15.30, och jag kan inte låta bli att undra vad sjutton folk egentligen jobbar med? Kan heller inte låta bli att undra varför timmarna på förskolan värderas så olika? Sex eller åtta timmar på föris är ju fortfarande sex eller åtta timmar på föris oavsett om det handlar om 6.30-15.30 eller 9.30-17.30. Men att lämna 6.30 och hämta 15.30 ses som helt normalt medan jag ibland nästan känner mig som en barnmisshandlare när jag hämtar mitt barn 17.30 p.g.a. kommentarer som de ovan. Även pedagogerna påpekar ibland att vi ju hämtar väldigt sent, fast det har väl mer att göra med att de vill gå hem antar jag.

Jag värderar och uppskattar hur som helst tiden på morgonen när alla är glada och goa betydligt mycket mer än tiden på eftermiddagen när alla är trötta och gnälliga. Morgonmyset med H är min största energikälla.

(OBS! att H självklart har en pappa som också hämtar och lämnar på föris.)

8 kommentarer

För ett tag sedan var det föräldramöte i As skola. Efter allt strul pÃ¥ gamla skolan var det skönt att gÃ¥ pÃ¥ ett normalt föräldramöte. Ett föräldramöte som tog upp vanliga saker, inte bara en massa problem. Efter mötet berättade dock pappan till As bästa kompis i klassen att kompisen, K, berättat hemma att pojkarna i klassen är dumma mot A ibland. Att de säger att han är en tjej för att han bara leker med tjejerna och ”tjejleksaker”. A hade inte sagt nÃ¥got om detta till mig och det gjorde sÃ¥ ont i bröstet att jag knappt kunde andas. Jag haffade bÃ¥de hans lärare och fritidspedagogen och de föräldrar som var kvar anslöt sig ocksÃ¥ till vÃ¥r lilla grupp. Vad skall vi göra Ã¥t detta?

Jag och J har haft flera samtal med A om detta, utan att för den sakens skull blåsa upp det och göra en stor sak av det. Han verkar inte tycka att det är ett problem. Och fröken berättade på utflykten i måndags att hon har tagit upp det på flera olika sätt i undervisningen och även att hon har börjat att medvetet gruppera barnen på andra sätt än de själva grupperar sig. Bra!

Herregud liksom, det är Ã¥r 2012 i Sverige. Nog skall väl killar kunna leka med tjejer utan att bli mÃ¥ltavlor för glÃ¥pord? Vad är det för fel pÃ¥ vÃ¥rt samhälle? Vad är det egentligen för signaler vi sänder till vÃ¥ra barn som fÃ¥r dem att tro att tjejer inte kan/fÃ¥r leka med ”pojksaker” och vice versa?

Jag tycker att det är fantastiskt att min son har ett lika stort utbud av sina bästa (tjej)kompisar i skolan och sin allra bästa (kill)kompis och de andra killarna hemma på gården. Att han tycker att det är lika roligt att leka med Littlest Pet Shop och hoppa twist med tjejerna som att klättra i bergen och byta Pokémon-kort med killarna. Det sorgliga i kråksången är att det är så uppdelat. Det är bara A och som hoppar mellan båda lägren. Jag kan inte minnas att vi var så begränsade p.g.a. kön när vi var små, jag och mina vänner. Hur och varför har det blivit såhär? Och varför låter vi som föräldrar den här begränsningen av och för våra barn fortsätta?

6 kommentarer

Den 31e mars var jag en av de typ 65.000 personer som runt om i landet skrev högskoleprovet. Det gick bra. Mycket bättre än jag trodde att det skulle gå. Jag hade höga förhoppningar på att göra bra ifrån mig på den verbala delen och det gjorde jag. Jättebra faktiskt. Hade jag haft två ynkliga rätt till hade jag haft 2.0 på den. Tills det kom fram att det läckt ut ord innan provet och att de därför skulle stryka fyra ord från ordförståelsen. Det kommer inte drabba någon och är det mest rättvisa sa de ansvariga. Jasså? För jag sitter nu här med 1,8 istället för 1,9 på den verbala delen. Och med tanke på att matte inte riktigt är min grej och det låga poäng jag fick på den kvantitativa delen så åker jag nu ner med 0,1 poäng i normeringen och missar kanske kursen jag har sökt till hösten. Hurra för fusk!

6 kommentarer

Hs beräknade födelsedatum låg lite för nära ett datum som ger mig kalla kårar. Därför fick jag i samråd med överläkaren på Specialistmödravården ett sista datum för förlossning. Hade H inte kommit av sig själv på detta datum skulle jag bli igångsatt. Det kändes tryggt och jag kunde slappna av. Ett tag i.a.f. För sen slog det mig en dag att shit, en vaginal förlossning betyder en vaginal förlossning. Så tillsammans med samma läkare bestämdes det att ett planerat snitt skulle göras. Jag var livrädd för snittet, men kände mig ändå lugn. Jag kunde koppla bort ångesten och koncentrera mig på att stå ut med slutskedet av min mycket jobbiga graviditet.

När det två och en halv vecka före det bestämda snittdatumet visade sig att mitt barn inte mådde jättebra i magen fick jag två alternativ. En ny snittid inom några dagar eller en igångsättning samma dag. Jag valde (tillsammans med min man) att bli igångsatt. Trots att jag veckor tidigare fått ett beviljat snitt p.g.a. mina känslor inför en vaginal förlossning.

Hade det inte varit för det beviljade snittet tror jag inte att jag hade vÃ¥gat föda vaginalt. Det lÃ¥ter kanske motsägelsefullt, men faktum är att jag tror att det allra viktigaste i den utsatta situation som en förlossning är för alla kvinnor är att man känner sig trygg. Och vetskapen att jag själv valde att föda mitt barn ”den naturliga vägen” gav mig styrka och gjorde mig trygg. För det var mitt val. Det var inget jag tvingades göra emot min vilja.

Därför blir jag illa berörd när jag via Susannas väldigt tänkvärda inlägg om förlossningar läser att Västerbottens landsting beslutat att begränsa antalet kejsarsnitt av humanitära skäl.

Min förlossning gick jättebra. Jag kunde fokusera och jag kände mig trygg. Vi hade tillsammans med barnmorskan satt upp ett antal regler som fick det att kännas som att det verkligen var jag som styrde. Känslan av att vara lyssnad på gav mig styrkan att klara något som jag inte trodde att jag skulle klara. Och huruvida det skedde med eller utan smärtlindring är helt orelevant tycker jag. Varför lägger vi så mycket prestige i förlossningar?

Hade jag inte blivit beviljad först ett sista förlossningsdatum och senare ett planerat snitt är jag tveksam till att min förlossning hade förlöpt så smidigt som den gjorde. Då hade jag, liksom när jag väntade mitt första barn, gått och haft ångest varje vaken sekund av varje dag sista veckorna innan beräknat förlossningsdatum. Antagligen hade jag drömt mardrömmar också. Jag hade kommit in till min förlossning knäckt av mina egna tankar, som en redan slagen hjälte. Jag hade inte känt mig trygg och jag hade antagligen inte alls känt att kontrollen över min förlossning hade legat hos mig.

Trygga kvinnor skapar trygga förlossningar. Och det borde vara en självklarhet att varje kvinna själv får välja hur hon vill föda sitt barn. Med eller utan smärtlindring. Vaginalt eller inte.

7 kommentarer

Om jag kan visa på hur olika kvinnokroppar ser ut, och få betraktaren att inse att det finns något vackert i alla kroppar, oavsett hur dom ser ut, kan jag inte få någon att då ändra uppfattning om sin egen kropp? Och om en person ändrar uppfattning om sig själv, har inte mänskligheten redan vunnit något?

Jag blev så himla glad när jag trillade in på den här sidan via en tweet. Vilket fantastiskt initiativ. Så bra! Så rätt!

2 kommentarer

Med anledning av Mimmis kommentar pÃ¥ det här inlägget om barnkläder kände jag mig manad att googla. Googla hur en ”normal” barnkropp egentligen ”ska” se ut i den Ã¥lder som A och Mimmis E är i. PÃ¥ Me&Is hemsida hittade jag tabellen ovan. Den säger mig att min A är lÃ¥ng som en 9-Ã¥ring men bred som en 6-Ã¥ring. Inte konstigt att det är svÃ¥rt att hitta byxor som inte trillar av honom. Hans höftmÃ¥tt är nästan tio centimeter mindre än vad det ”borde” vara när man är sÃ¥ lÃ¥ng som han är. Han ligger mellan storlek 134 och 140 pÃ¥ längden och mellan storlek 116 och 122 pÃ¥ bredden. Inte ens de smalaste smala jeansen frÃ¥n tjejavdelningen funkar. För när man kommer upp i de här storlekarna, när man har passerat storlek 128, dÃ¥ blir det verkligen tjej- och killavdelningar. De neutrala kläderna lyser sannerligen med sin frÃ¥nvaro. Tjejavdelningen är värst. Det är urringat. Det är paljetter. Det är tight. Det är kortkorta kjolar. Det är vuxenkläder. Och visst, när man är tonÃ¥ring vill man kanske klä sig som en vuxen. Jag ville det. Därmed inte sagt att jag tycker dessa kläder är okej för tonÃ¥ringar heller. Men ni kanske förstÃ¥r dilemmat när man har en sexÃ¥ring som är sÃ¥ lÃ¥ng att det krävs tonÃ¥rskläder? Det här skulle jag nog faktiskt vilja säga är ett större problem och borde skapa mer debatt än kläderna pÃ¥ smÃ¥barnsavdelningen.

6 kommentarer

Alex skrev ett inlägg om sina barns kläder, och Hela konkarongen hakade på. Självklart håller jag med om att det är vansinnigt att våra barn delas in i könsfack redan som nyfödda och att det sen hänger med. Och visst tycker även jag att det är skittrist att det hänger rosa klänningar på ena sidan och grå koftor och vuxenjeans i ministorlek på andra sidan i butikerna. Men jag kan ändå inte riktigt hålla med i det som Hela konkarongen skriver. För det går faktiskt att klä sitt barn färgglatt och könsneutralt i bekväma kläder även om man handlar på de stora kedjorna. Lille Hs kläder kommer nästan uteslutande från Lindex och Polarn o pyret. Det senare stället handlar jag bara på när det är rea, jag tycker det är för dyrt annars. Han har kläderna så kort tid och då känns det vansinnigt att lägga så mycket pengar. Men det är ju förstås bara min åsikt. Andra är fria att sprida sina pengar som de vill. En del kommer från de andra kedjorna, men jag gillar Lindex bäst. Det är å andra sidan också dem jag gillar sämst. Men deras könsneutrala sortiment är faktiskt bra. Stjärnbrallorna i plysch finns t.ex. i regnbågens alla färger och ser likadana ut i skärningen vare sig de är blå eller rosa.

Lille Hs garderob är en vitaminkick och jag tror den hade sett i princip likadan ut om han varit en flicka.

15 kommentarer