Äntligen
30 november, 2011 
22:26 
Uppsatsen är inlämnad och slutbetyget för kursen ligger i nya lärarens händer. Nervigt!
Arkiv f�r november, 2011
Sviterna efter Berit
Kan inte riktigt förklara varför, men när jag ser våra hus på nyheterna (OBS! ej lokala) känns det rätt fräckt. Nästan som att jag är med i tv själv.
Mvh töntig_tjej_81
Stanna tiden!
Snart sitter han nog på riktigt ongen. I lördags satt han själv utan stöd fler gången utan att välta. Men jag vet faktiskt inte om jag tycker att det är riktigt okej att det går så himla fort.
Nya sovrutiner
Det snackas mycket om sömn i bloggvärlden i dessa dagar. Jag tänker inte lägga mig i diskussionen. I.a.f. inte just nu. Däremot tänkte jag berätta om våra nya sovrutiner här hemma. Inte ongens då alltså utan mina. För ongens sömn är det inget större fel på. Min däremot.
När lillknodden var nyfödd sov han i vår säng. Med mig. Alltid med mig. Han sov tätt tätt intill med huvudet på min arm. Det var så sjukt mysigt. Han luktade så gott och jag var så kär. Men jag kunde inte sova. Alls. Jag är rätt sömnstörd från början, har svårt att somna och vaknar för minsta lilla. Och då menar jag verkligen minsta lilla. Kan räcka med prasslet från Js duntäcke när han vänder sig om. Så ni förstår kanske själva hur lätt det var att sova med en onge på armen. Inte särskilt nej. Ändå njöt jag av varje sekund. För när A var liten ville varken han eller jag ligga tätt ihop och det känns på något sätt som att det är något jag sörjt. Men han har i princip aldrig sovit med mig. Han trivs helt enkelt inte med det. Och vi är ju alla olika, även bebisar.
Hur som, när lille H var tre månader gammal ansåg vi nyföddhetstiden vara över och han fick flytta över till sin säng. Det gick som en dans med en gång. Och med ett stort barn i bagaget som sov en hel natt för första gången när han passerat två år är jag sjukt tacksam och har varit det sedan den natten. Men när ongen har fått sin ersättning där vid 5.30 på morgonen (vilket senaste veckan har blivit 4.30 av någon anledning?) och sedan somnat igen har jag haft omöjligt att somna om. Inte för att jag inte är trött, för det är jag. Tro mig. Men det går bara inte med alla ljud. J som liksom snusar små lätta snarkningar och vänder sig om tusen gånger med sitt prassliga täcke och lille H som gör detsamma. Han har dock inget prassligt täcke, men han lever om på andra sätt. Så jag har helt enkelt flyttat ut på soffan! Varje morgon när jag gett H mat tar jag mitt täcke och min kudde och går ut och lägger mig på soffan. Och där sover jag sedan som en stock tills klockan ringer 7.15. Och de där timmarna, jag skulle nästan kunna säga att de gett mig livet tillbaka. De är så sjukt värdefulla och jag känner mig så otroligt utvilad. Och hur skön är inte den känslan liksom?
Bakom galler
Alltså ursäkta dålig bildkvalité, men hur göllig är inte synen jag vaknade till igår då? Tyvärr har iPhonen en del att önska när det kommer till att ta bilder när det inte är totalt ljust. Vilket är sjukt sugigt när man behöver ta ögonblicksbilder med persiennen nerdragen.
Kanske den allra sämsta dagen
Det började egentligen reda när jag gjorde mig iordning för att ge mig hemifrån. Jag luktade sjukt mycket svett. Vafan? Jag duschade ju igår. Redan där tappade jag peppen, men nyckeln till lokalen jag hyrt till på söndag var tvungen att hämtas så det var bara att dra på sig kläder ovanpå svetten. Fräscht.
Stoppar ner dosan till Nike+ i dojan och ställer in iPoden. Tänkte jag kunde ta en promenad när jag ändå skulle ut och då testa min nya leksak. Den funkade inte! Så jag startar appen Endomondo som jag laddat hem eftersom jag varit så missnöjd med Runkeeper, och började promenera. Efter en och en halv minut säger en robotröst mig att jag gått 3,38 kilometer. Suck. Stänger av Endomondo och startar Runkeeper trots allt. Efter fem minuter tyckte den att jag hade gått över fyra kilometer. Efter tio minuter hade jag tydligen gått över sex kilometer. Jävla skitappar!
Hur det gick med nyckeln? Well, det var ingen fastighetsskötare där. Trots att de har en speciell tid för just detta ändamål. Arg som ett bi gick jag därifrån i den regniga snålblåsten. När jag kommit nästan hem ser jag fastighetsskötarna och gissa om de fick veta att de levde! I eftermiddag kommer de hit och lämnar en nyckel.
Sex månader (och tio dagar)
Tiden går så ruskigt snabbt. Jag hinner inte riktigt med känner jag och till skillnad från när A var liten önskar jag att jag kunde pausa tidens framfart lite. Nu när jag vid 30 års ålder äntligen har lärt mig att uppskatta nuet, då går nuet alldeles för fort.
När lille H var fem och en halv månad hände det grejer. Han började rulla runt till mage på regelbunden basis och man kunde inte länga ha honom på golvet för han blev så förbannad när han låg på mage och inte kunde rulla tillbaka. Han började ta sig framåt i gåstolen och han började sin nya favorithobby, nämligen att prutta med munnen så att saliven yr. Det gör han fortfarande varje chans han får. Prutt prutt prutt och saliv överallt. Det enda som är bättre än att prutta är att bada. Fortfarande det bästa av allt och han kan ligga där i baljan och sprattla tills vattnet blivit kallt.
Nu vid sex månaders ålder börjar han tycka att det är okej att ligga på mage en stund. Inte jättelänge, men längre och längre för var dag. Han tar sig runt hjälpligt med gåstolen och tycker om att stå å raspa med naglarna på möblerna. Helst lyssnar han på musik också. Silvriga barnkammarboken är populär. Något annat som är populärt är storebror. Och mat! Han älskar mat och är ett riktigt matvrak. Han får ersättning på morgonen när han vaknar (runt 5.30-6.30) och sen får han gröt och fruktpuré vid 9-10. Till lunch äter han en hel stor burk mat och sedan frukt till efterrätt. På eftermiddagen blir det sen antingen ersättning eller en mosad banan och turkisk yoghurt. Ibland varierar vi oss med rivet äpple och kanel istället för banan. Till kvällsmat får han gröt och fruktpuré. Sen somnar han någon gång mellan 17.30 och 19. Oftast runt 18-18.30.
Nytt nu är ris. Vi har ätit ris till maten två dagar i rad och då har han fått smaka lite. Hur gott som helst! Han gapar och vill ha mer och verkar inte ha några problem alls med riskornen trots bristen på tänder. För några sådana har inte kommit än.
På sexmånaderskontrollen på BVC konstaterades det att han är precis lika normal som de flesta andra bebisar i samma ålder. Dock hade han gått ner i vikt sedan gången innan. Inte jättemycket, men ändå. Men tre centimeter längre var han. Och nu är han nog ännu lite längre. Han drar storlek 74 på kläder och alla storlek 68 är utrensade ur garderoben. När jag köper nytt nu köper jag storlek 80, ingen idé att köpa 74 längre.
Idag rullade han över på mage och tittade upp på tvn (storebror spelade Mario Cart) och började asgarva. Där låg han sen och garvade en bra stund. Att skjuta upp rumpan i vädret som på bilden är något han börjat med de senaste dagarna. Snart kryper han väl. Sen börjar han i skolan.